5 AIKare 2021: Den ensamme bengalbrännaren

Allt som krävs är en

2021 var året då polisen lade ner sitt arbete mot matchfixning, och därmed mot grov organiserad brottslighet inom fotbollen, samtidigt som man fortsatte sin kamp mot pyroteknik, klacksupportrar och matcharrangörer med oförminskad styrka. Detta trots att man inför säsongen aviserat en avveckling av villkorstrappan. En nyhet som inte visade sig vara något annat än rent ordvrängeri. Polisen har under året reducerat ståplatskapaciteten på nationalarenan som mest ned till 800 åskådare, vilket är en bra bit på vägen mot en total utplåning av ståplats och den tillhörande läktarkulturen.

Polisens aggressivitet slår hårt mot våra klubbar ekonomiskt, samtidigt som den dödar den pulserande stämning som är en stor del av fotbollsupplevelsen, och skapar en stor klyfta mellan myndigheter och publik. Allt detta under en period när brottsligheten på svenska fotbollsläktare har minskat, samtidigt som den grova brottsligheten runtomkring svensk fotboll har ökat. Arbetet mot det senare har polisen i sin prioritering valt att abdikera från, eftersom prestigekriget mot klubbar och supportrar varit viktigare.

Vi som står bakom 2091 står inte längre i klacken, vi bränner inte bengaler och om det, Gud förbjude, skulle flyga ur oss ett olämpligt ord i matchsammanhang tvättar vi alltid munnen med såpa efteråt. Kanske kan det därför förvåna vissa med ett så tydligt ställningstagande från oss i en fråga som kan anses vara polariserande.

Bengaler är som det ser ut i nuläget olagliga att fyra av inne på fotbollsläktare. Rent proportionerligt är det ingen större lagöverträdelse, utan att jämföra med att köra lite för fort på en bilväg eller bränna av fyrverkerier med pinne på nyårsafton utan särskilt tillstånd.

Alla AIKare eller fotbollssupportrar tycker inte likadant om bengaler och vi har respekt för att det kan råda olika uppfattningar i sakfrågan, både om hur lagar, regler, seder och bruk ska se ut.

Men om polisens intention med sin taktik för villkorstrappan varit att slå in en kil mellan vanliga fotbollssupportrar och ultras så kan vi meddela att det för vår del har fått precis motsatt effekt. Polisens förhållningssätt har nämligen drivit oss rakt i famnen på den ensamme bengalbrännaren som uppenbarade sig på läktaren vid matchstart för AIK-Häcken i augusti i år.

Inför avspark lämnade klacken Norra stå, varpå en ensam supporter tände en bengal. När bengalen brunnit ut återvände alla andra supportrar in på läktaren. “Allt som krävs är en” stod det på en banderoll som ackompanjerade bengalbrännaren. Det var en kraftfull manifestation som på ett så tydligt och finurligt sätt satte ned foten när polisen gått längre än någonsin tidigare i sin kollektivt bestraffande repressivitet. Publikneddragningar fungerar inte och kommer inte att fungera förrän ni tar bort varenda en av oss.

Manifestationen blev ytterligare ett exempel på hur AIK ofta lyckas överraska sin omvärld genom kreativa och estetiskt eftertryckliga ögonblick och symboler. Från klubbmärket som röstades fram till världens vackraste i Storbritannien 1934, till dagens tifon, kampanjer och matchtröjor som gång på gång får världen att höja på ögonbrynen. AIK är stilbildande och detta sitter djupt inpräntat i vår kulturella källkod.

När det kommer till villkorstrappan är sanningen den att mindre regelöverträdelser begångna av enskilda individer eller mindre sällskap förekommer i alla subkulturer, storskaliga evenemang eller andra miljöer där stora mängder människor, särskilt ungdomar, möts. Oavsett om vi pratar om nöjeslivet, från nattklubbar till festivaler, eller för den delen på internet — i sociala medier — där det också är sällsynt att precis alla människor beter sig till punkt och pricka enligt reglerna samtidigt.

Men vi bommar inte lättvändigt ned andra mötesplatser för den sakens skull. Och hade det skett så skulle det blivit ramaskri, eftersom det vore bortom allt vad proportionalitetsprincipen och sunt förnuft heter. Att ingen någonsin skulle gå lite utanför ramarna i ungdomsbetonade kulturella rörelser är helt enkelt orealistiskt — och frågan är om det ens vore önskvärt. Ett samhälle som är så hårt mallat och linjerat efter konformitet och riskminimering blir nämligen snart ett totalitärt samhälle.

Vi verkar inte vara ensamma om att göra samma notering. När komikern Kristoffer Appelquist på bästa sändningstid i SVT tidigare i höstas gjorde ett längre inslag om villkorstrappan klädde han av den polisiära strategin inför en gapskrattande publik. Man behöver inte vara inbiten fotbollssupporter för att inse det förvrängda i denna samtida absurditet. Med tiden får fler och fler personer och aktörer i samhällets mittfåra upp ögonen för hur villkorstrappan fullständigt spårat ur.

Polisens nollvision bidrar till en skevhet i hela samhället som människor tröttnat på. Den stora massan ska hållas kort med nya inskränkningar medan gangsters och terrorister kan härja jämförelsevis fritt.

Den ensamme bengalbrännaren påminner oss om det. Och så länge polisen jagar honom, eller henne i vissa fall, och samtidigt viker sig för den brottslighet som på allvar hotar fotbollen kommer vi stå stadigt i den breda folkrörelse som vill se polisen lägga om sitt arbete för att tackla de väsentliga problemen och utan att rikta bestraffningarna fel. Oskyldiga klubbar och åskådare som får sina läktarplatser indragna kan inte längre hamna i kläm.

En lösning på villkorstrappan vore en modernisering av lagstiftningen som erkänner verkligheten som den ser ut och avkriminaliserar pyroteknik under ordnade former på fotbollsläktarna. På så vis skulle ansvariga politiker kunna frigöra stora polisiära resurser som ser ut att behövas på många andra håll — och samtidigt lösa upp den knut som polisen verkar vara alldeles oförmögen att lösa upp på egen hand. Detta då de är så djupt investerade i den dysfunktionella modell som de själva har skapat.

Denna text är en del av artikelserien om AIKare som präglade det gångna året. Läs mer här. 2091 ger löpande ut texter om olika AIK-ämnen. Följ oss gärna på Facebook och Twitter för att ta del av våra artiklar när de publiceras.