AIK måste gå den långa vägen

Foto: Joakim Hall

Efter en hädisk start på Allsvenskan kommer de slipade knivarna fram. Syndabockar ska utses, en efter en. Den kritik som framförs saknar knappast poänger. Spelarna slår bort enkla passningar och förlorar dueller. Brännström dribblar runt med formationer och svingar i media. Manuel tar på sig dubbla roller och letar lån på högre hyllor. Styrelsen lyckas inte hålla tjänstemännen i schack och få tydlig riktning på arbetet. Två stora agentnätverk lär sig utnyttja AIK för egen vinning. Listan kan göras längre, för det är många varningslampor som blinkar just nu. 

När herrlaget går dåligt vill vi gärna hitta anledningar och syndabockar. Men att plocka de lågt hängande frukterna genom att sparka chefstränare eller spränga värvningsbudgeten kommer inte lösa problemen mer än på kort sikt, om ens det. För AIK Fotboll är bara ett IFK Göteborg med lite högre golv. Vi har misslyckats med att hitta en långsiktigt trovärdig strategi och hålla oss till den. Tack vare klubbens storlek, akademin och övriga allsvenskans medeltida utvecklingstakt har vi ändå kunnat göra okej resultat senaste decenniet. Men vi har aldrig varit bäst, och vi har aldrig haft en bra plan för att bli det. 

Allt är inte nattsvart ändå. På vissa sätt står AIK på en stabil grund. Ekonomin är bra, Marknadssidan har tagit kliv framåt och publiksiffrorna är rekordhöga. Akademin fortsätter att göra underverk. Framförallt har styrelsen nu drivit igenom ett nytt visions- och strategiarbete, som de anställda fått i uppdrag att sätta tänderna i. Innehållet är inte rakt igenom glasklart och detaljerat, men det ger både Kontoret och Karlberg tydligare ramar att verka inom. Det kan gott och väl tjäna som bottenplatta för klubbens arbete kommande år. 

Nya framåtlutade Aik

Det nya visions- och strategidokumentet är skrivet på managementkonsultsvenska och berör många av klubbens verksamhetsområden. Strategins huvudsyften är att göra sig av med personberoenden och förbättra klubbens processer. Därutöver ska målsättningar tydliggöras och hela AIK förmås dra åt samma håll. 

Rent fotbollsmässigt är den mest omtalade delen av visionsarbetet att AIK ska spela “framåtlutat och adaptivt” och vinna boll på oftare på offensiv planhalva. Detta ska läsas som ett erkännande av att AIK under lång tid spelat en destruktiv och bakåtlutad fotboll som förhindrat utveckling. 1-0-segrar ska ersättas med 4-2, typ. Tilläggandet av “adaptivt” framstår dock som en lite feg helgardering. 

I startelvan ska det finnas minst tre så kallade övergångsspelare, som högst får vara 21 år gamla och kunna generera både sportslig framgång och transferintäkter. I truppen ska minst 10 spelare vara från den egna akademin. 

Det går att ha synpunkter på detaljer, men på det stora hela är strategi- och visionsdokumentet ett tydligt steg i rätt riktning. Nu krävs att AIK vågar hålla sig till det, även om vägen mot framgång inte blir spikrak.  

Att hantera pressen i AIK

Pressen vi i AIK skapar för oss själva är både en tillgång och en förbannelse. AIK ska inte vara en klubb som accepterar kontinuerliga mittenplaceringar. Men vi kan inte heller låta kortsiktiga resultatkrav grusa det lilla embryo av långsiktighet som nu vuxit fram. Att ställa om från det tröga, tunga AIK som gett idel andraplatser, till det framåtlutade laget som dominerar matchbilder, låter sig inte göras i ett svep. 

Om vi ska kunna skifta riktning så behöver alla vara ombord. Styrelse, VD, sportchef, tränarstab och spelargrupp behöver gå i samma riktning. Riktningen behöver säljas in till supportrar och medlemmar. Rätt förväntningar behöver sättas och rätt beslut tas. 

Av slentrian så pratar människor runt AIK ofta om hur stor pressen är runt klubben. Och det är helt sant. Samtidigt så har AIK:s ledare inte gjort ett dyft för att avleda pressen. Jag tror att många av AIK:s supportrar är tillräckligt fotbollskunniga för att förstå att det inte räcker att värva massa stjärnspelare, slänga in en bra tränare i omklädningsrummet och förvänta sig SM-guld. Vi har försökt, gång på gång. Det kan gå och det har gått tidigare, men det blir mer och mer ovanligt i takt med att fotbollen fortsätter att professionaliseras. 

Den tuffare konkurrensen ställer högre krav på att spelarrekrytering och taktik går hand i hand. Ger man en chefstränare i uppdrag att spela mer framåtlutat så måste rätt spelartyper finnas att tillgå. Utan att gå in alltför mycket på det fotbollstekniska så kan man lugnt säga att värvningarna som gjorts inte stämmer särskilt väl överens med målsättningarna om ett mer framåtlutat spel. Eller med målsättningen om övergångsspelare i startelvan.

Det senaste halvåret har vi haft stor omsättning på nyckelroller i AIK. Alltifrån mittfältare till sportchefer och tränare. Förutsättningarna för att börja verkställa strategin har inte varit de bästa. Att då prata om att AIK “varje år ska komma topp tre i allsvenskan” är dålig tajming. Ambitionen om topp tre är så klart realistisk över tid. Men det hjälper inte att prata på det sättet i den fasen vi är i just nu. Det hade varit klokare att prata om ett AIK som på sikt ska komma topp tre varje år. 

Håll kursen

Om klubbens ledare tydliggör för medlemmar och supportrar att strategier inte alltid betalar av sig direkt skulle man kunna köpa sig mer manöverutrymme. Det skulle också kunna mildra den rasande jakten på syndabockar som alltid inleds vid motgång. Som leder till ännu fler frampressade och kortsiktiga beslut.

Anställda och tyckare runt klubben brukar ibland framhärda att AIK inte kan vara Bodö/Glimt. Det är helt sant. Pressen är större här, men faktiskt också möjligheterna. Slänger vi vår organisation och våra resurser bakom en bra strategi så kommer vi knappast behöva lika lång tid på oss innan den ger effekt.

Men då krävs också att klubben håller sig till strategin som tagits fram. Rent konkret betyder det att styrelsen ska se till att ledande tjänstemän håller kursen. Av vinterns transferfönster att döma, men också tidigare beslut efter att strategin publicerades, så har det varit lite si och så på den fronten. 

Det är positivt att vi har haft kontinuitet på styrelsenivå, det är sällsynt inom AIK. Många som stöttade styrelseförändringen i mars 2018 ville se klubben stabiliseras och professionaliseras. Det har förvisso gjorts en del på båda fronterna. Men faktum är ändå att styrelsen förbrukat en stor portion av sitt förtroendekapital. 

“Katapultstolen” i aik

Under styrelsens tid vid rodret har vi tappat mark mot våra värsta konkurrenter och haft kass kontinuitet på tjänstemannasidan. Flera tillsättningar till kontoret har känts kortsiktiga, bekväma och ogenomtänkta. Spelarrekryteringen har varit nästintill parodiskt dålig, oavsett sportchef. Dessutom har det ofta framstått som om styrelsen varit mer upptagen med att ta fram storslagna mål än att faktiskt peka ut vägen dit. Inför säsongen 2019 slogs det exempelvis fast att AIK skulle bli “topp 100 i Europa”. Hur vi skulle ta oss dit kommenterade styrelsen mig veterligen inte alls. Ett annat exempel är när en avgående styrelseledamot sa till media att “en av hans två idéer för klubben var att vi skulle vinna titlar”.  

Viktigaste är kanske styrelsens hantering av VD-rollen, som är och verkar förbli en katapultstol i AIK. Det beror inte i första hand på att klubben rekryterat inkompetenta direktörer. Det beror snarare på att VD:arna saknat en tydlig plan att stödja sig mot. De starka vindarna på toppen gör att den VD som vågar sticka ut hakan och faktiskt stå för något riskerar att blåsa bort. Särskilt utan rätt uppbackning ovanifrån. Det har hänt gång efter annan. AIK är en komplex klubb med massor av särintressen och agendor. Den ledare som vågar stå för något riskerar förarga nyckelfraktioner och personer och därmed hamna i uppförsbacke. I en sådan miljö är det svårt för VD:ar få till någon meningsfull förändring. Och den som faktiskt gör det kommer inte bli populär i alla läger. 

Ett specifikt medskick till klubbens anställda och förtroendevalda är att aldrig såga varandra inför utomstående. Visa enighet och dra åt samma håll. Att kasta kollegor under bussen imponerar inte ett dugg, oavsett om kritiken är sann. I en klubb där pressen är så pass stor så behövs stöttning och uppslutning. Att kunna ge feedback och kritik till varandra är viktigt, men sköt den biten internt och i konstruktiva syften. Inte för att putsa er egen fasad inför utomstående. 

AIK måste gå den långa vägen

En inspiration i det avseendet är våra organiserade supportrar. Ett av mina bästa AIK-ögonblick från förra säsongen kom från bortamatchen i Värnamo. Zach Elbouzedy hade gjort några sämre insatser och fått utstå en hel del hat och hot i sociala medier. Våra supportergrupper hade kunnat haka på i hackandet - men valde istället att stötta Zach med banderoller och uppmuntran. Samma sak gjordes för Oscar Linnér några år tidigare. Det är inga små steg mot en mer hälsosam klubbkultur. 

Att gå den långa vägen betyder inte att vi ska ha oändligt tålamod eller bedriva en kravlös verksamhet. De som gör ett dåligt jobb över tid ska så klart få lämna plats åt någon annan, oavsett om vi pratar tränare, scouter eller styrelser. Men om AIK inte har en tydlig riktning blir det svårt att veta var vi misslyckats och dra rätt lärdomar från det. Vi riskerar att få börja om på nytt hela tiden. Och att få behöva rädda situationen med kortsiktiga beslut.

I senaste avsnittet av Lyckliga Gatan säger Kettil Henriksson att det här är en allvarlig stund i AIK:s historia. Jag tror han är helt rätt på det. För första gången på länge känns det som att det finns en verklig möjlighet att bygga något långsiktigt. Kasta inte bort den möjligheten nu.